Jag sitter och ska skriva ett nytt inlägg, tv:n står på och nyheterna börjar. Första inslaget handlar om katastrofen på Haiti. Stackars, stackars alla människor. Hur fruktansvärt jag än tycker att det är kan jag aldrig någonsin på riktigt sätta mig in i deras situation, så ofattbart mycket lindande under lång tid framöver. Men vi kan alla hjälpa genom att sänka en pengar till hjäporganisationerna.

Varför är det så svårt att känna tacksamhet och ödmjukhet över vad livet gett mig. Visst har livet i bland för med sig en del prövningar, men inte på milslånga vägar vad så ofantligt många mäniskor få gå igenom - svält, krig fattigdom, övergrepp, ja listan kan göras lång. Ändå kan jag med att i bland tycka att det är mest synd om mig i hela välden!! Hur tänker jag då? Ärligt talat borde jag skämmas, här sitter jag i en varm lägrenhet, med mat i kylen ett jobb att gå till villket innebär att jag har en stadig inkomst. Jag har 2 fantastiska barn. Ändå - mina vänner - har jag oftast en trist vanlig vardag med, jobb, tvätt, handla, laga mat, tjata och  på barn klaga på maken och som det inte vore nog fryser jag när jag går ut i min tjocka jacka - ja jag gnäller t o m på vädret!!! Jag skämms!!

Mitt projet får bli att vara mer tacksam för det jag har och ärligt uppskatta det. Förmodligen kommer jag redan i morgon oja mig över snön eller fundera på varför jag har mest otur i hela världen och aldrig kan skrapa fram miljoner på triss! Fyrtio år och ändå så mycket kvar att komm till insikt i.

Kram på er!